02-09 Devanagari Bhagavad Gita 2. Kapitel 9. Vers
संजय उवाच | एवमुक्त्वा हृषीकेशं गुडाकेशः परंतपः | न योत्स्य इति गोविन्दमुक्त्वा तूष्णीं बभूव ह || २ ९ ||
संजय उवाच | एवमुक्त्वा हृषीकेशं गुडाकेशः परंतपः | न योत्स्य इति गोविन्दमुक्त्वा तूष्णीं बभूव ह || २ ९ ||
saṃjaya uvāca evamuktvā hṛṣīkeśaṃ guḍākeśaḥ paraṃtapaḥ na yotsya iti govindam uktvā tūṣṇīṃ babhūva ha Vereinfachte Transkription: sanjaya uvaca evam uktva hrishikesham gudakeshah parantapah na yotsya iti govindam uktva tusnim babhuva ha iTrans: sa.njaya uvaacha . evamuk{}tvaa hR^ishhiikesha.n guDaakeshaH para.ntapaH . na yotsya iti govindam uk{}tvaa …
तमुवाच हृषीकेशः प्रहसन्निव भारत | सेनयोरुभयोर्मध्ये विषीदन्तमिदं वचः || २ १० ||
tamuvāca hṛṣīkeśaḥ prahasanniva bhārata senayorubhayormadhye viṣīdantamidaṃ vacaḥ Vereinfachte Transkription: tam uvaca hrishikeshah prahasann iva bharata senayor ubhayor madhye visidantam idam vacah iTrans: tamuvaacha hR^ishhiikeshaH prahasanniva bhaarata senayorubhayormadhye vishhiidantamida.n vachaH
tam – zu dem uvāca – sprach hṛṣīkeśaḥ – Hṛṣīkeśa „Herr über die Sinne“ (Kṛṣṇa) prahasan – lächelnd iva – gleichsam bhārata – oh Nachkomme Bharatas senayoḥ – Heere ubhayoḥ – der beiden madhye – inmitten viṣīdantam – Verzweifelten idam – diese vacaḥ – Worte
Mit „Bharata“ ist hier „Dhritarashtra“ gemeint. Normalerweise werden alle Nachfolger Bharatas, Bharata genannt. Krishna lächelt, während er das spricht, obwohl Arjuna völlig verzweifelt ist. Er ist in Tränen aufgelöst und hat die Waffen weggeworfen. Die Armeen stehen sich gegenüber um sich gegenseitig zu ermorden und Krishna …
श्रीभगवानुवाच | अशोच्यानन्वशोचस्त्वं प्रज्ञावादांश्च भाषसे | गतासूनगतासूंश्च नानुशोचन्ति पण्डिताः || २ ११ ||
śrībhagavānuvāca aśocyānanvaśocastvaṃ prajñāvādāṃśca bhāṣase gatāsūnagatāsūṃśca nānuśocanti paṇḍitāḥ Vereinfachte Transkription: sri-bhagavan uvaca asocyan anvasocas tvam prajna-vadams ca bhasase gatasun agatasums ca nanusocanti panditah iTrans: shriibhagavaanuvaacha . ashochyaananvashochastvaM praGYaavaadaa.nshcha bhaashhase . gataasuunagataasuu.nshcha naanushochanti paNDitaaH
śrī-bhagavān – der Erhabene uvāca – sprach aśocyān – die nicht zu Betrauernden anvaśocas – betrauerst tvam – du prajñā-vādān – Worte der Weisheit (prajñā) ca – aber bhāṣase – sprichst du gata-asūn – die Toten („deren Leben bereits vergangen ist“) agata-asūn – die Lebenden („deren Leben noch nicht vergangen ist“) ca …
Das klingt jetzt zuerst einmal etwas brutal. Mitgefühl ist eigentlich auch ein wichtiger Aspekt, Sorge aber nicht. Warum sorgen sich die Weisen nicht um die Lebenden oder um die Toten?
नत्वेवाहं जातु नासं न त्वं नेमे जनाधिपाः | न चैव न भविष्यामः सर्वे वयमतः परम् || २ १२ ||
Shri Krishna spricht hier von der Unsterblichkeit der Seele oder der unzerstörbaren Natur des Selbst (Atman). Die Seele existiert in den drei Zeitphasen (Vergangenheit, Gegenwart und Zukunft). Der Mensch besteht nach dem Tod des physischen Körpers weiter. Es gibt ein Leben danach.
देहिनोऽस्मिन्यथा देहे कौमारं यौवनं जरा | तथा देहान्तरप्राप्तिर्धीरस्तत्र न मुह्यति || २ १३ ||
dehino ’sminyathā dehe kaumāraṃ yauvanaṃ jarā tathā dehāntaraprāptir dhīrastatra na muhyati Vereinfachte Transkription: dehino ’smin yatha dehe kaumaram yauvanam jara tatha dehantara-praptir dhiras tatra na muhyati iTrans: dehino.asminyathaa dehe kaumaara.n yauvana.n jaraa . tathaa dehaantarapraap{}tir dhiirastatra na muhyati
dehinaḥ – des Verkörperten (der Seele) asmin – in diesem yathā – wie dehe – Körper kaumāram – Kindheit yauvanam – Jugend jarā – Alter (stattfinden) tathā – ebenso deha-antara-prāptir – (gibt es) das Erlangen (prāpti) eines anderen (antara) Körpers (deha) dhīras – ein Weiser tatra – diesbezüglich na – …
मात्रास्पर्शास्तु कौन्तेय शीतोष्णसुखदुःखदाः | आगमापायिनोऽनित्यास्तांस्तितिक्षस्व भारत || २ १४ ||
mātrāsparśāstu kaunteya śītoṣṇasukhaduḥkhadāḥ āgamāpāyino.anityās tāṃstitikṣasva bhārata Vereinfachte Transkription: matra-sparshas tu kaunteya sitosna-sukha-duhkha-dah agamapayino ’nityas tams titiksasva bharata iTrans: maatraasparshaastu kaunteya shiitoshhNasukhaduHkhadaaH . aagamaapaayino.anityaas taa.nstitikshasva bhaarata
mātrā-sparśās – Sinneskontakte tu – aber kaunteya – oh Sohn Kuntīs (Arjuna) śīta-uṣṇa-sukha-duḥkha-dāḥ – die Kälte (śīta), Hitze (uṣṇa), Freude (sukha) und Leid (duḥkha) hervorrufen āgama-apāyinaḥ – kommen und gehen anityās – (sie sind) nicht ewig tān – diese titikṣasva – ertrage bhārata – oh Nachkomme Bharatas
Kälte kann einmal angenehm und dann wieder schmerzhaft sein. Hitze ist im Winter angenehm und im Sommer schmerzhaft. Derselbe Gegenstand, der einmal Freude schenkt, bringt ein anderes Mal Schmerz. So kommen und gehen die Sinneskontakte, die Empfindungen von Hitze und Kälte, Freude und Schmerz entstehen lassen. …
यं हि न व्यथयन्त्येते पुरुषं पुरुषर्षभ | समदुःखसुखं धीरं सोऽमृतत्वाय कल्पते || २ १५ ||