02-29 Devanagari Bhagavad Gita 2. Kapitel 29. Vers
आश्चर्यवत्पश्यति कश्चिदेनम् आश्चर्यवद्वदति तथैव चान्यः | आश्चर्यवच्चैनमन्यः शृणोति श्रुत्वाऽप्येनं वेद न चैव कश्चित् || २ २९ ||
आश्चर्यवत्पश्यति कश्चिदेनम् आश्चर्यवद्वदति तथैव चान्यः | आश्चर्यवच्चैनमन्यः शृणोति श्रुत्वाऽप्येनं वेद न चैव कश्चित् || २ २९ ||
āścaryavatpaśyati kaścidenam āścaryavadvadati tathaiva cānyaḥ āścaryavaccainamanyaḥ śṛṇoti śrutvā.apyenaṃ veda na caiva kaścit Vereinfachte Transkription: ascarya-vat pasyati kascid enam ascarya-vad vadati tathaiva canyah ascarya-vac cainam anyah srnoti srutvapy enam veda na caiva kascit iTrans: aashcharyavatpashyati kashchidenam.h aashcharyavadvadati tathaiva chaanyaH . aashcharyavach{}chainamanyaH shR^iNoti shrutvaa.apyena.n veda na chaiva …
Dieser Vers kann auch folgendermaßen interpretiert werden: wer das Selbst sieht, darüber hört und spricht, ist ein wunderbarer Mensch. Solche Menschen sind selten. Es ist einer unter Tausenden. Demgemäß ist das Selbst sehr schwer zu verstehen.