03-02 Devanagari Bhagavad Gita 3. Kapitel 2. Vers
व्यामिश्रेणेव वाक्येन बुद्धिं मोहयसीव मे | तदेकं वद निश्चित्य येन श्रेयोऽहमाप्नुयाम् || ३ २ ||
व्यामिश्रेणेव वाक्येन बुद्धिं मोहयसीव मे | तदेकं वद निश्चित्य येन श्रेयोऽहमाप्नुयाम् || ३ २ ||
vyāmiśreṇeva vākyena buddhiṃ mohayasīva me tadekaṃ vada niścitya yena śreyo.ahamāpnuyām Vereinfachte Transkription: vyamisreneva vakyena buddhim mohayashiva me tad ekam vada niscitya yena sreyo ’ham apnuyam iTrans: vyaamishreNeva vaak{}yena buddhiM mohayasiiva me . tadekaM vada nishchitya yena shreyo.ahamaap{}nuyaam.h
Arjuna verklausuliert seine Worte ein bisschen. Eigentlich will er Krishna sagen: „Du widersprichst dir. Du verwirrst mich. Jetzt sag doch mal klar, welches der Weg ist auf dem ich zur Seligkeit gelange.“
Arjuna sagt zu Shri Krishna: »Lehre mich eines von beiden, Wissen oder Handlung, wodurch ich das höchste Gut, Seligkeit, Moksha erlangen kann.« (Vgl. V.1)